DU HAR TAPPAT DITT ORD (Barfotabarn 1933)
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
JAG KUNDE JU VARA (En döddansares visor 1930)
En luffare är jag – vad mera,
jag kunde ju vara en präst,
jag kunde ju vara en brukspatron
en bonde eller en häst…
Jag kunde ju vara en svala,
en kråka eller en snok,
en snok – eller kanske en blomma,
ett sommarstänk i en bok…
Nå – öster börjar i väster
och söder slutar i norr,
virrig är jag av frågor
och halsen är fan så torr…
… en luffare är jag, som halkar
förbi i vägarnas grus.
Mitt hjärta är hett som en masugn
och kallt som ett fattighus.
EN INNEBOENDE (En döddansares visor 1930)
B-rr, jag är som en inneboende
jag hyr ett möblerat rum;
värdinnan är mäkta troende
hon fyller varenda tum
varenda tum i mitt rum
med bilder och tänkespråk,
med fula och tarvliga bilder
och dåliga tänkespråk.
Jag sitter med hängande armar,
jag sitter med ryggen i krum
mens skymningen rullar sitt dunkelljus
som en valsmelodi kring mitt rum ...
Jag gäspar - värdes förlåta,
mitt hjärta är sjukt och nervöst,
jag löser en korsordsgåta
som ännu ingen har löst.
Dom pratar om mej i huset
att jag varken ser eller hör,
men vinden hör jag och suset
i almen därutanför,
en fågel ser jag som irrar
långt bortom hank och stör ...
jag sitter och stirrar och stirrar
och ingenting kommer mej för.
Jag är som en inneboende
som fryser jämt i sitt rum,
och jag är som en dåligt pressad växt
i ett herbarium.
GRUBBEL (Från mitt ekorrhjul 1957)
Det är så erbarmligt lite
en människa kan förstå.
Man skulle ej grubbla och tänka
men tänker och grubblar ändå.
Och dagarna fogas till veckor,
veckorna fogas till år.
Man skulle ej snärjas av grubbel
så hastigt som livet går.
ÄRENDE (Kejsarens papegoja 1951)
Aristion löpte från Maraton till Atén
i ett ärende.
Du skulle ha gett mej ett sådant ärende,
Liv.
Fullständigt meningslöst
springer jag runt i mitt ekorrhjul.
AV STÄNDIG ORO (Barfotabarn 1933)
Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.
Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri.
Och några talar om stämning
och de moderna om hämning.
Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.
Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.
Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.
Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.
Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.
— Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mej vara.
– FAST JAG BARA VAR EN NARR (Goggles 1938)
De målade små tavlor och de klädde sej i stål
och de byggde katedraler med torn och kupol.
De slog mej för en visa — den skar dem som
ett sting,
att högre än de byggde flög svalorna i ring.
De slog mej för en visa. — Dock hände det ibland
att de hastigt kom och tryckte ett mynt i min hand.
Det gjorde de för skuld — och för dobbel och
gitarr.
Men då log jag en sekund, fast jag bara var
en narr.
INSTÄNGD (Från mitt ekorrhjul 1957)
Tiotusen år
var minut som går.
Var sekund som går
tiotusen år.
Blint i luft du slår,
ingen hjälp dej når.
Tiotusen år
var sekund som går.
I STOLTA STÄDER – (Goggles 1938)
Vilse jag sprang bland träden dem aldrig en yxaslog,
hörde ångestens vita fågel skrika i kärrig skog.
Det var långt före Abrahams offer och långt innan Sara log.
Vilse jag sprang bland träden där ödleögonen brann.
Nu går jag i stolta städer och halkar så gott
jag kan, i stolta skrikiga städer som civiliserad man.
En hatt har jag köpt — och en krage, och böcker har jag en gros.
Där står det om allt som jag fordom — i skogen, ej kunde förstå,
om himmelens blixt och dunder, om rötter och blad och strå.
Och böckerna mina är vackra — med bilder och konterfej,
men världsrymdens minsta under, begriper jag ändå ej.
Böckerna mina är vackra, men intet säja de mej.
Frågande står jag för molnen — en liten, spörjande man
långt från de djupa skogar dit aldrig en tanke hann,
där ädelstenarna föddes och ödleögonen brann.
Vilse jag sprang i världen i tusen och tusen mil;
nu går jag i stolta städer och åker i buss och bil
mens skrattet slår som en bjällra och skräcken skär som en fil.
Jo: Freud har jag läst och Adler. — Och Biblia läste jag med.
Men ångestens vita fågel lyfter på vinge bred
och skriker som förr kring kärren där mastodonterna stred.
Du ångestens vita fågel — hvi håller du aldrig fred?
MED MÅNGA KULÖRTA LYKTOR (Med många kulörta lyktor 1944)
Med många kulörta lyktor
jag gick mej i världen ut.
De slocknade — ljudlöst och oförmärkt,
och så tog det vackra slut.
Jag stannade — högst förlägen,
— allt hade ju mist sin glans!
Men nu har jag gått på vägen,
som kommer från Ingenstans
och ringlar till Ingenstädes,
i många de långa år
förutan kulörta lyktor.
Det är ganska svårt — men det går.
EN LITEN KONSTNÄR (Goggles 1938)
Vinden är vresig, kölden sträng:
Var god mot en liten stalledräng!
Ty önskar han något för egen del
är det bara ett Magdeburgerspel.
Det skulle han fingra små visor på
som skulle all socknen med häpnad slå.
Och folk skulle färdas i mil och mer
att höra hans handklavér.
Vresig är vinden, kölden sträng:
Han kröker ihop sej, vår stalledräng.
Dock snart ska han sitta i höghet stor
och knäppa på knappar av pärlemor.
Då blir det att säja vid kvarn och kross:
En märklig man! — En bekant till oss.
Han gick här och frös precis som vi.
— Ett stort geni!
Så kunde det falla ibland ett ord.
— Fastän luft är luft och jord är jord
så att troligt är att vår stalledräng
fryser sej stel i kölden sträng.
Fryser sej fast — precis som vi,
och aldrig blir stor och berömd och fri.
Utan bara får gå där — dag efter dag,
som vi, med förgrämda anletsdrag.
GAMMAL VISA (till bröderna på Kalle Knopares vindskupa)(Kejsarens papegoja 1951)
En skål, I bröder, som vilse vandra,
en skål för livet som rullar här.
Vi är väl lika så bra som andra
ty andra är inte som dom är.
Ty andra köper sej etiketter
och sätter på sej och tar en ton
som om de vandrat på Juda slätter
i smått profetisk inkarnation.
Och andra skiljer för guld och ängar
och skiljer ända till hundradel,
men skiljetecknet som heter pengar
är alltid interpunkteringsfel.
Och dessa blinda som tror sej stora
de blåser upp sej och drar ihop
med andra blinda sin storhets fora
och står på huvut i samma grop.
Och skiljetecknen de står vid graven
och säjer: här ligger stor mans ben!
Men döden skrattar och bryter staven
snabbt över allt som var lögn och sken.
För svarta, vita och röda, gula
fattiga, rika är samma folk,
och allihop är vi lika fula
och allihop är vi bara smolk.
Och allihop är vi skrämda råttor
som girigt knaprar i livsens bod,
och allihop är vi undermåttor
och ärligt värda en syndaflod.
En skål, I bröder, som vilse vandra
hur säkra vägar ni än beträr.
Er skål, I bröder som alla klandra
och skål för livet — varthän det bär!
TILLBAKATITT (Från mitt ekorrhjul 1957)
Nu är man gammal, nu är det tråkigt,
finns inte mycket att vänta på.
I unga dar var det armt och bråkigt
men fattigdomen blev aldrig grå.
Nej, som ett brokigt zigenarfölje
drog mina dagar och år förbi.
Trött är jag nu på det arma hölje
jag alltför länge har sprattlat i.
STJÄRNORNA KVITTAR DET LIKA (En döddansares visor 1930)
Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör...
Det sägs att en stjärna skall falla
var gång när en människa dör -
Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundar yla för lik,
änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd -
- Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.
SMÅ VÄGAR FICK JAG ATT SANDA (Kejsarens papegoja 1951)
Små vägar fick jag att sanda
och rosor i stora fång
ser jag från min veranda
dock göres mej dagen lång.
Det är något fel med min trädgård.
Där hörs ingen fågelsång.
FÅFÄNGLIGHET (En döddansares visor 1930)
Jag har klättrat på önskningens stege,
jag har klättrat så långt att jag vet
att den stegen är hög som en himmel
och djup som en evighet ...
Och mänskor ha gått på den stegen
i tusen och tusen år -
och ingen har visat dem vägen
var stegen står ...
Men alla som tvinga dess pinnar
de springa på glödande kol,
och aldrig i levande livet
de nå sitt mål ...
Jag har klättrat på önskningens stege,
jag har gått ett par fjät - så jag vet
att den stegen är hög som en himmel
och allt är fåfänglighet.
ETT ANKHUVUD SATT PÅ EN GÄRDGÅRDSSTÖR (En gammal cylinderhatt 1962)
Ett ankhuvud sätt på en gärdsgårdsstör
och du har mitt porträtt —
Vem är jag? — En man som lever och dör
på vanligt sätt:
Ett barn som drömmer
som andra drömt,
ett flarn som glömmer
som andra glömt,
ett skarn som tömmer
som andra tömt
besvikelsens bittra vin:
men gör grimaser och grin
och skryter och ropar: nej, djävlar,
jag ändrade inte en min!
Nils Ferlin
Dedikation till Carl Emil Englund år 1931
