I LIVETS VILLERVALLA (En döddansares visor 1930)
I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -
Vi dölja våra tankar,
Vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -
Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -
I livets villervalla
så nära vi gå
men så fjärran från varandra
ändå.
INFALL (Barfotabarn 1933)
Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.
LUGNT (Från mitt ekorrhjul 1957)
Nu ljuder i huset — en vinterdag,
en snickares kloka hammarslag.
Jag sitter och lyssnar och tänker så:
Det är buller men inte buller ändå.
Det är någonting verkligt, någonting tryggt
i allt som är obestämt och förryckt.
Lugnt ljuder i huset en vinterdag
en snickares kloka hammarslag.
ALLTMER SOM I-OR (Från mitt ekorrhjul 1957)
Jag blir alltmer som I-or
hos Nalle Puh. Beständigt
jag jämrar och jag gnäller
och suckar mitt: Eländigt!
Eländigt är det mesta
som möter oss — det stämmer,
men föga tör det bättras
av klagan och av jämmer.
Dock I-or är ju bara
en åsna, som ni vet,
en liten sorgsen åsna.
Och jag är en poet.
STÖRRE OCH MINDRE (Från mitt ekorrhjul 1957)
Vi upptäckte mer och mer
och jorden blev större och större.
Upptäckte ändå mer
och jorden blev bara en prick,
en liten leksaksballong
i oändligheten.
UPPRIKTIGT (Kejsarens papegoja 1951)
Jag var en av dem
som — en natt i maj
1814 —
stormade Panthéon,
och kastade Voltaires benknotor
på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes
utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.
TVÅ SORTERS MÄNNISKOR (En galla cylnderhatt 1962)
Två sorters människor finns,
— de som glömmer
och de som minns.
SI, VÄRLDEN ÄR FÖRKLARAD (Barfotabarn 1933)
Si, världen är förklarad - i vetenskapens ljus
fördunstar all vår oro och smärta.
Nu är det inte långt emellan människornas hus,
men långt emellan hjärta och hjärta.
EVOLUTIONEN (Barfotabarn 1933)
Stenen,
elden
och metmasken:
Tre trappsteg
till
Rockefeller
ASTRONOMI OCH JOURNALISTIK (Goggles 1938)
Det slår mej så egendomligt detta
— en liten tidningsnotis —: att stjärnan
som dog för två tusen år sedan
lyser oss än i dag.
Thy styr jag mitt skepp efter döda stjärnor.
Till vad?
FOTSPÅR (Från mitt ekorrhjul 1957)
Vår ande har vingar i molnen,
vårt öga letar i tub och lins
stjärnor — vårt hjärta på jorden
fotspår som ingen minns.
VAKA (Kejsarens papegoja 1951)
Det stora slumrande mörkret
med tusen prickar som stå
som häftstift högt i det blå
stirrar jag ofta på.
— — —
Sen kommer det stora ljuset
och dödar alla de små.
LÖPSEDEL (Goggles 1938)
Se, här är det en som förskingrat,
och här är det en som dränkt sej
och här är det en som slingrat
sej undan lagen och hängt sej!
Och här är det senaste mordet:
mördarens kniv är funnen!
Den var lite rostig i bladet
och hittades nere i brunnen.
Och kniven är fotograferad
och mördaren och fiskalen.
Fiskalen är djupt chockerad
och mördaren troligtvis galen.
Och mördarens mor hon gråter
- Det kunde man nästan tänka!
en mördare är hennes ende son.
Och hon är änka.
TRO MEJ (Från mitt ekorrhjul 1957)
Den bestialiske mångmördarens moder förklarade
inför rätten att han varit ett mycket snällt
barn. Och snäll är han fortfarande, tillade hon,
innerst inne. Tro mej.
NÖJEN (Kejsarens papegoja 1951)
Att nöjen är högst relativa
jag lärde mej tidigt förstå.
I Nykroppa mente man så:
— Vi har en och annan begravning
och tåget att titta på.
TRAGISKT (Från mitt ekorrhjul 1957)
Plötsligen — efter sextiofem års intensivt
och fruktlöst hjärnarbete, fann fysiologen
och matematikern Benjamin B. Lawson från
Liverpool ekvationen för människans odödlig-
het. Det hände på gatan. Strålande glad och
överväldigad av sin egen upptäckt ville han
skynda hem och nedteckna den, men i sitt ex-
tatiska tillstånd lade han inte märke till
vare sej rött ljus eller de gula strecken
och en skrikig, flagig och nästan utrangerad
droskbil körde över och dödade honom.
KEJSARENS PAPEGOJA (Kejsarens papegoja 1951)
Kejsarens papegoja
talar ett finare språk
än krukmakar Li Thu Pangs
(kunde man kanske tänka sej
ett kinesiskt ordstäv)
men blir inte mer än
en papegoja i alla fall.
INTE ENS DET FÖRFLUTNA (Kejsarens papegoja 1951)
Någon rider i natten,
vad har han för bud att föra?
— Ingen rider i natten
du hör med ett sjukligt öra.
Någon kommer på vägen
någon går över tunet ...
— Ingen kommer på vägen
alls ingen ser jag på tunet.
Men någon är det som bråkar
därute i hagtornssnåren ...
— Du yrar. Häcken är borta,
allt blev borta med åren.
Alla vägar är stängda
alla dörrar är slutna.
Och ingenting är det som spökar,
inte ens det förflutna.
NU SOVER SORG – (Goggles 1938)
Nu sover Sorg och nu sover Skratt
och alla stjärnorna sova.
Men jag som vakat så mången natt
har ingen längtan att sova.
Jag måste vänta en stund och se
om inte något ska hända,
om inte någonting stort vill ske
förr’n natten lupit till ända.
SNART (Kejsarens papegoja 1951)
Min humor var en skallra.
Lätt skallrade jag väck
den största som den allra
minsta lilla skräck.
Snart går jag utan vapen
och med ett ur som stannat
direkt mot galenskapen.
Jag orkar inte annat.
NIGGERN SKRIKER (Goggles 1938)
(Nyårsrim 1936.)
Niggern skriker i niggerbyn.
Niggern är alldeles svart i syn.
Niggern är rädd och gråter.
Mycket illa det låter.
Stilla din gråt, du svarte bror.
Gud han hjälper och Gud är stor.
- Titta blott på hans stjärna! -
Gud han hjälper dej gärna.
Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
Den må du tro, är han fin i.
Nästan som Mussolini.
Niggern skriker i niggerbyn.
Betlehems stjärna står högt i skyn.
Niggern skriker och gråter
allt medan Gud förlåter.
KLÄTTERGRODA (Från Mitt Ekorrhjul 1957)
Ack, klättergroda lilla
Ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du kravlat opp.
Nu står du högt i buskens topp
men luktar lika illa.
INBÖRDES KRITIK (Goggles 1938)
Jag såg en liten knähund,
liksom en muff så rund
han skällde ut som fähund
en stor S:t Bernhardshund.
S:t Bernhardshunden glodde,
jag hörde aldrig knax.
Men gu’ vet vad han trodde
om denna lilla tax!
HUNGER (Barfotabarn 1933)
Hunger är stort — och hat,
men vi hatar så smått, kamrat!
Vi tänker på ostron och kalvfilé
och detta att översta våningen se,
skedar och silverfat —
Vi hatar så smått, kamrat!
STILLA SOVA DE NU – Med många kulörta lyktor (1944)
De har sopat sin port, de har stängt sin dörr
för all vind som blåser förbi.
Ja, här sova de nu — de som levde förr,
de som sörjde och log som vi.
Stilla sova de nu — så i vår som i höst,
och en ann är så god som en ann.
Fastän djupast och bäst sover den i vars bröst
den djupaste ångsten brann.
GATUBILD (Barfotabarn 1933)
Det är en disponent i pilsnerdricka.
Han står och talar med en glädjeflicka.
Och sutenören stryker andra sidan
av gatukorsningen i lömsk förbidan.
Det är en disponent. Hans kinder skiner.
Hans kinder skiner som två blodapelsiner.
Det är en selfmade man och högst belåten
som aldrig smakat ångesten och gråten.
De höga stjärnor stela stränga blänka.
Guds ögon lärde mej en barnvers tänka.
Guds ögon stirra på en glädjeflicka
en hallick och en disponent i pilsnerdricka.
ETT BREV (En döddansares visor 1930)
Nu går jag här alltså och svälter,
jag går här och tittar ner ...
Jag går här i gränden och svälter
och tänker på nattkvarter ...
Det regnade visst ett par timmar
i morse, det är litet slam
i rännstenens smala och rutiga
remsa av makadam ...
Nu går jag här alltså och svälter,
och mörkt är vartenda hus ...
Kaféskylten bara som lyser
i gult elektriskt ljus ...
Jag går här och går här bara,
så säjer jag: jäkla slask!
Jag går här och sparkar med foten
en påse, en tändsticksask ...
Så kommer det någon och tigger.
— Bah ... sjöman ... det ljuger du!
Så stannar jag här, och här ligger
ett brev som man rivit itu ...
Vad var det för brev, vem skrev det,
och varför ligger det här?...
Kanhända det skrivits av en som
håller en annan kär ...
Kanhända det doftat av rosor,
och blommor av alla de slag?
Kanhända det var ett par glosor
om barnuppfostringsbidrag.
Ett brev det kan vara så mycket,
ett brev det kan vara från
en gammal och hjälplös mor till
sin ende och käre son.
Han rev det väl sönder så där som
det brukas ibland: vadså!
En gest som man gör bland kamrater
och tar sej en bärsa på —
Ett brev det kan vara så mycket,
så mycket man aldrig vet ...
— Men nu är väl klockan tolv snart,
då stänger de visst kafét!
DEN STORA KOMETEN (Goggles 1938)
Först blev det ganska tyst i byn
Förnekade kometen
bevisade sin plats i skyn
för hela menigheten!
Järtecken, sade man till slut
— en rackare att blänka! —
Nu blåstes nådatiden ut,
nu är det dags att tänka!
Nu är det tid att handla rätt
mot mor- och faderlösa,
och garda sej på alla sätt
och varda religiösa.
Så satte de sej ned med fart
vid brillor och postillor
och suckade så tungt och rart
om världens vreda villor.
De bugade för fattighjon
som förr för tjocka magar
och vägde rätt i handelsbon
i nästan fjorton dagar.
De såg på almanackans blad
i spirande förvånad,
tills någon kom en dag och sad:
nu är det jämnt en månad.
Då sken de upp och ropte: Se,
än lyser björk och lunder.
Hvi sattes vi i suck och ve
för gamla kyrkofunder?
Än hoppar haren över äng
och solen över rågen.
Men bringa hastigt, stalledräng,
tillbaks den gamla vågen!
Så blev det åter fart och ras
och buller och affärer
och fattigskjuts och kräftkalas
kring alla landamärer.
I glada vänners muntra lag
satt gubbarna och söpo
och skrattade i fulla drag
åt ryktena som löpo.
Ty, sade de — vid feta bloss
på gördlade cigarrer,
plädera och kometa oss
med piska och gitarrer.
Vi sitter där vi sitter nu
och har det ej så galet.
Den där kometen kommer ju
tre gånger i kvartalet.
Än är han här, än är han där
och krumelurar värre.
— Vi skålar för den dag som är
och litar på Vår herre!
