INTE ENS (Goggles 1938)
Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.
Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit -
men den vackraste dagen
som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.
ÅREN TILLÅTER (Från mitt ekorrhjul 1957)
Människan är en tid,
skrattar och gråter.
Sen blir hon gräs och frid.
Åren tillåter
kossor på hennes grav.
Mull var hon kommen av,
mull blev hon åter.
DRÖMMAR UR SNÖ (Med många kulörta lyktor 1944)
De har sagt att det skall blomma.
—Ur mörker och snö
allt det ljusa som vi drömde
ska ge frukt och ge frö.
De har sagt att det ska blomma
som kring björk och kring lind.
Men händerna är tomma
och blicken blind.
DÖDEN (Goggles 1938)
Döden går över vinterland,
framåtlutad och stilla.
Bär ingen lie alls i hand,
sörjer bara så illa.
Rymden sörjer för jordens fel,
Döden sörjer för egen del
— Går över vindlöst vinterland
framåtlutad och stilla.
KVÄVE BARA OCH VÄTE (Kejsarens papegoja 1951)
Kväve bara och väte
är människan, guds beläte.
Rubel och pund och dollar
— hur mycken makt hon trollar
hur många bud hon kränker
och hennes hjärna blänker
hur mycken gråt hon gråter
tar henne jorden åter.
NATTKVARTER (Barfotabarn 1933)
När kroppens krematorium
förbränt din själ till aska
och snus och vin och opium
till föga fröjder för,
då tör du nöjsam, bror, och stum
mot evigheten traska
- det är en ren formalitet
för mången att han dör.
Så må du ta det ganska lugnt
fast dina fotsteg vackla
när döden spelar trött och tungt
sin gråa gammelvals.
Han står i livets medelpunkt
och blåser ut din fackla ...
Det är en ren formalitet,
- sen är det inget alls.
Sen är det inte någonting
- du slumrar grönt och fagert
och glömmer alla bittra sting
och sår som livet gav.
Ditt finger i din fingerring
det blir så vitt och magert -
men du förmärker ingenting
där nere i din grav.
Du saknar ingen tid som går
men sover som Törnrosa.
Törnrosa sov i hundra år
men du ska sova mer.
Du saknar ingen tid som går
ty strävsam var din kosa
och det var knappt du tog dej hit
till detta nattkvarter.
VID DIKTENS PORT (Från Mitt Ekorrhjul 1957)
Människan sitter vid Diktens port;
hon talar om allt vad stort hon gjort
och allt vad stort hon ska göra.
Och solen lyser och skyn är blå.
Vem skrattar då
och vem vill håna och störa.
Förunderlig är hon att höra.
Människan sitter vid Diktens port
som hon alltid gjort.
Hon sitter med uppdragna ögonbryn
och ser mot skyn.
Hon kommer ihåg när da Vinci skrev
i Firenze om svalornas flykt ett brev.
Hon var med när Benvenuto Cellini log
och när Vasco da Gama mot Indien drog.
(Hon minns som igår den dag i maj
när man segel beslog vid Calicut kaj.)
Så mycket är det som människan minns,
bild trycker på bild bak ögats lins
och ibland får hon svårt att hålla isär
vad som var och är.
Baal och Molok känner hon till,
tempel och pyramider
och mångt som vandrat i natten vill
och gråter och illa kvider.
Människan sitter vid Diktens port,
hon är kommen en gång från okänd ort.
Hon har gått genom piska och pest och
brand och ökensand.
Ondska och blod har följt henne åt
till cirkusglädje och ödslig gråt.
Men dröm och syn bar hon också med
som en fågellåt över alp och hed,
som envist dallrande sång om ljus
kring frusna källor och döda hus.
Besynnerligt vrång blev människans färd
i det som vi kallar guds vackra värld.
Dock kunde vi ock berätta
och klamra oss fast vid detta:
att allt som är gudalikt och stort
och som tänder till eld
det har människan gjort.
Hon har räknat stjärnornas vägar och år
där de stumt i den ändlösa rymden går.
Hon sitter vid instrument och bestick
och själv är hon bara ett ögonblick.
Själv är hon bara ett bloss i vind,
ett födsloskri och en fårad kind.
LEKEN GÅR ... (En dödansares visor 1930)
Essike-dessike leken går,
livet räknar och Andersson får
mitt för bröstet en våldsam knuff ...
Essike-dessike-piff-paff-puff:
Pettersson sviktar och famlar.
Essike-dessike, allt är gäck,
essike-dessike: Lundström väck!
Ingen vet när han ramlar ...
Tåligt går döden med kratta och säck
utanför ringen och samlar.
SOM ETT ÖDEHUS (Från Mitt Ekorrhjul 1957)
Ditt öga är tomt som ett ödehus,
det tör bo någon där likväl:
Man kan skymta ett ängsligt fladdrande ljus
ibland. - Kan det vara din själ?
EN VALSMELODI (En dödansares visor 1930)
Dagen är släckt,
mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor;
fyllda av skarn,
slödder och flarn
sova polishus och finkor —
Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus.
— Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals.
Och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals —
Jag har sålt mina visor till nöjets estrader,
och Gud må förlåta mej somliga rader,
ty jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.
Grämelsens son
i grammofon
sprattlar för Hans och för Greta.
Pajas — ack ja —
schajas, — ack ja,
gott kan det vara att veta!
Skänk mej nu bara ett rimord på sol,
när jag redan har använt fiol och viol?
— Ack, ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals,
och jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals —
Jag har ingenting alls här i världen att vinna,
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om bena,
tillika om armar och hals.
INSKRIPTION (Med många kulörta lyktor 1944)
eller förslag till en.
Lögnen följer vår häl
från vaggan till kyrkogården.
Blott fiender tog du farväl
men vännerna reste vården.
Här vilar en man
som var mycket rädd
för döden.
Livet borde likväl
ha lärt honom motsatsen.
...
Vanitas vanitatum:
Ett liv, ett kors, ett datum.
Nils Ferlin
11 dec 1898 – 21 okt 1961
