Nils Ferlin siluett

Ferlin Signation

 

 

 

 

Kärlek och relationer Ferlin

 

Träd anpassad

 

 

PRECIS SOM FÖRUT (Goggles 1938)

 

Mitt hjärta, sa jag, var ditt.
Ditt hjärta, sa du, var mitt.
Och vackert du tyckte det lät
att gråten var min när du grät.

Så bytte vi ord och rim.
Klokt gifte du dej till slut.
Och jag har procent av Stim
och lever precis som förut.


I FOLKVISETON (Från mitt ekorrhjul 1957)

Månen är stor,

Kärleken kommer och kärleken går,

ingen kan tyda dess lagar.

Men dej vill jag följa i vinter och vår

och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,

ditt hjärta är mitt

och aldrig jag lämnar det åter.

Min lycka är din,

din lycka är min

och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,

kuvas av intet i världen.

Rosor slår ut ur den hårdaste mark

som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,

ditt hjärta är mitt

och aldrig jag lämnar det åter.

Min lycka är din,

din lycka är min

och gråten är min när du gråter.


CIRKUS (Goggles 1938)

Jag lärde mej gå på händer

och strax måste mamma se.

Hon var den förnämsta publiken.

Fem öre tog jag entré.

Det hela var bara ett vedskjul

men störde ej minsta grand.

Och cirkusens namn var präktigt:

Den hette Tigerbrand.

Succén var klappad och given,

parketten glad och förnöjd.

Men cirkusartistens bana

blev ganska brant och fördröjd

Rätt illa for han i världen

och mager blev han och skral.

Men ett-tu-tre — hur det kom sej,

fick han upp en saltomortal.

Då kom där ett pris. — I våras

kom där en medalj också.

Det skulle ha glatt hans mor.

Men hon var inte hemma då.

Hon reste så brått och vida.

Hon bor i ett annat land

långt bortom pris och medaljer

och cirkus Tigerbrand.


SÅ LER BARA DEN (Från mitt ekorrhjul 1957)

Det var ett sånt vackert väder,

då såg jag en blick som log.

Och jag vet inte hur men den skar mej

så hela min glädje dog.

Den var yster och ung så det lyste.

Dock visste jag skälvande klart

att så ler bara den som ska lämna

den blommande jorden snart.


OM ÖGON (En gammal cylinderhatt 1962)

Men sade jag således detta:

De vackraste ögon jag vet

är barnets ögon som ser en stor

och jublande hemlighet

det minsta alldagliga ting:

en stjärna, ett blad, ett bi

och en solstråles lek i en vattenpuss

— som man inte får plaska i!

Men sade jag således detta

då tänkte jag inte på de

gamla och stillsamma ögon

som dävnats i årens ve.

Ty då — när de snuddas av glädje

och skimra en stund och le,

då märkte jag nog att det finns

inga vackrare ögon att se.


BRÅDSKA (Med många kulörta lyktor 1944)

Ett ärende hit och ett ärende dit

— tiderna är ju så bråda. —

Hon som du längtar kom på visit

— synd det var om er båda!

Knackade på — en gång eller två,

mot dörren la hon sitt öra.

Ingen var hemma. — Då måste hon gå.

Vad hade hon annat att göra?


OMHÖLJD AV SITT EGET SILENTIUM (Från mitt ekorrhjul 1957)

I vimmel och vammel och villa

vi ragla, fabla och dilla.

Vi niga och fjäska för gunst och nåd

och pumpa oss blåa av överdåd.

Pösmunkar bli vi och jättar

vi tunnpannkakor och plättar.

Men högt över stjärnornas röda skum

och marknadsgyckel och bång

där går i ett öde och ödsligt rum

omhöljd av sitt eget silentium

Vår herre sin väktargång.

Det är jultomtevitt hans skägg och hår.

Han är böjd — har gått där i tusende år.

Han har gått i sin höga oändlighet

sen dagar som ingen känner och vet.

Han öppnar ett fönster och tittar ner

på jordene

på vad som sker.

På vammel ser han och villa

och ler lite blekt och stilla.

På bröllop ser han och jordafärd.

Det är köld och komik kring människans värld,

det är vimmel och vammel och villa.

Han ler lite blekt och stilla.


NÄR SKÖNHETEN KOM TILL BYN – (Goggles 1938)

När skönheten kom till byn då var klokheten där,

då hade de bara törne och galla.

Då sköto de efter henne med tusen gevär,

ty de voro ju så förklokade alla.

Då nändes de varken dans eller glädje och sång,

eller något som kunde vådeligt låta.

När skönheten kom till byn — om hon kom någon gång,

då ville de varken le eller gråta.

Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok

att rosor och akvileja förfrysa.

När byfolket hade lärt sej hans ABC-bok

då upphörde deras ögon att lysa.

Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull,

men fliten kom bara fliten till fromma.

De räknade sina kärvar — för räkningens skull,

och hatade för ett skratt och en blomma.

En gång skall det varda sommar, har visorna tänkt,

en dag skall det tornas rymd över landen.

Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,

men mänskorna skola lyftas i anden.

Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått

och kritar för sina lador och hyllor.

En dag skall det varda sommar, har visorna spått.

— Men visorna äro klena sibyllor.


MATEN VAR BRA  –  (Med många kulörta lyktor 1944)

Maten var bra i mitt fattighus

men jag grubblade så på guds båda ljus.

Det stora lyste i dagen klar:

det tyckte jag ganska bakvänt var.

Det lilla lyste i nattens djup

kring dolda klyftor och glömda stup.

Envar som vilse i skogen gick

så mycken hjälp av det ljuset fick.

Och de som reste på stormigt hav

fick även lisa och hugn därav.

Så vilsamt var det och anspråkslöst

och milt mot allt som var undanföst.

Det lilla ljuset var månens ljus,

det talte jag till i mitt fattighus.

Det talte jag till i min ensamhet

medan vindarna drog över myr och vret.

Och vad störde det mej om jag ej fick svar

när mitt tarvliga rum som försilvrat var!


 

SOM ETT ÖDEHUS (Från mitt ekorrhjul 1957)

Ditt öga är tomt som ett ödehus,

det tör bo någon där likväl:

Man kan skymta ett ängsligt fladdrande ljus

ibland. — Kan det vara din själ?


VILSE (Goggles 1938)

Månen kommer och solen går,

drömmen förde dej vilse.

Drömmen från liljekonvaljeår

förde oss städse vilse.

Tistelstigar och kolnad mo

trampe du nu med trasad sko.

— Drömmen från liljekonvaljeår

förde dej vida vilse.


MEN GÅR JAG ÖVER ÄNGARNA – (Med många kulörta lyktor 1944)

Men går jag över ängarna, där himmelen är vid,

då sägen mej — ty händerna är tomma,

då sägen mej, I skörderskor i skördeandens tid:

vem ger mej sitt hjärta som en blomma?

Vem ger mej sitt hjärta som en glädje och en tröst,

som en doft som ville leka mej om kinden,

att jag på mina stigar mot förgängelse och höst

inte räds för den yttersta grinden.


GICK JAG ALLENA (Kejsarens Papegoja 1951)

 

Men gick jag allena i många de mil
dit oron kallade mej
förglömde jag då dessa många de mil
för en halvfjärdings väg med dej?
Det gjorde jag ej - blir mitt klumpiga svar,
nej, faktiskt det gjorde jag ej.
Men en vackrare väg jag ej vandrat har 
än en halvfjärdings väg med dej.

 


 

TRÄDEN DÄRUTE (Från mitt ekorrhjul 1957) 

Månen är stor,

guldögd och stor,

fönstrena glimrar

som pärlemor.

Slumra, du lilla,

stilla din gråt;

trädena mumlar

en vaggviselåt.

Mamma är trött,

sånglös och trött;

många och onda

bekymmer hon mött.

Slumra, du lilla,

stilla din gråt.

Träden därute

har vaggviselåt.


STROF I APRIL (Barfotabarn 1933)

 

Vägen till kärlekens paradis
är gammal men evigt ny:
Två händer kan mötas - händelsevis
inunder ett paraply.
Två händer kan mötas i glädje,
två händer kan mötas i sorg.
Och två händer kan mötas för vinnings skull
på världens marknadstorg.


 

JAG MÖTTE (Med många kulörta lyktor 1944)

 

Jag mötte en syster i natten,
hennes ögon blänkte som gråt.
Genom smutsen, skränet och skratten
mot gryningen följdes vi åt.

Det var väl en dröm allenast,
en dikt som strök mej förbi -
Jag glömde den nästan genast,
minns bara dess melodi.


JAG SÅG DU FÖRSTOD – (Kejsarens papegoja 1951)

Det var få människor som såg

att mina ögon var sorgsna

ty jag skrattade mycket.

Du märkte det

och du frågade ofta varför.

Då skrattade jag — återigen,

och kanhända jag sa

att allas ögon kan väl inte vara

så glada som dina.

Men jag lyckades aldrig narra dej

och jag såg du förstod

eller anade

att vi inte skulle vara tillsammans

— tillnärmelsevis,

så där länge som visorna

och vi själva ordat om.

 


 

KÄRLEKENS ÖGON (Goggles 1938)

 

Kärlekens ögon de blåklintsblå
dem mötte just aldrig jag.
Men jag kommer ihåg ett par trötta grå
ögon som brast en dag.

Fjärilen håller du svårsamt fast
Förr´n köldens blomma den kysst.
Men jag kommer ihåg en blick som brast
och en mun som rörde sig tyst.


ÅLDERDOMEN (Goggles 1938)

Ålderdomen kring världen går,

tar unga kvinnor om brösten.

Då finner en annan färg deras hår

och skrumpna bli de i rösten.

Unga skalder bli gamla snart

och huttra för köldens kvastar.

Allting löper i gammal fart

och ingenting är det som hastar.

Ålderdomen så stillsamt går

men örnen tar han i vingen.

Och den som var midsommarbrud i år

går snart allena i ringen.


STÄNDIGT TOMMARE HÄNDER – (Kejsarens papegoja 1951)

Ett helgons vagga, en skökas grav

— hur vägen krökte och vände

kom aldrig en blomst till min sökarstav,

sorg följde mej blott och elände.

Palats och purpur mej livet gav

och ständigt tommare händer.

— Den blommade aldrig min sökarstav

men sjönk som en brand bland bränder.


NASAREVALSEN (Goggles 1938) 

En bonde har sin jord

och en skräddare sitt bord,

men en nasare han äger

inte mycket mer än ord.

En stackare han är,

men med papper och kuvär

han bugar sej så lusteligt

för flickan som är kär.

Med snaran en bit ifrån halsen

och bylingen fram och bakut

han valsar i nasarevalsen

där turerna aldrig ta slut.

Han vet att det handlas i minsta minut

av en som ser bakom och tilltafsad ut,

så: hoppla i nasarevalsen

med bylingen fram och bakut!

Det finns så många ting

inom jordelivets ring

som tankarna kan fladdra

som fladdermöss omkring:

Den ene ska bli gödd

och den andre bli förödd,

och det bästa vore, kanske,

att man aldrig blivit född.

Med snaran en bit ifrån halsen

och bylingen fram och bakut

man valsar i nasarevalsen

tills lagret och hostan tar slut.

Då kommer herr Död någon mild liten

kväll.

— Varsågod och stig in i mitt ung-

karlshotell

och lösna på snaran kring halsen:

den drog sej ihop i en knut.


KUPLETT (Med många kulörta lyktor 1944)

Tillägnad Victor Arendorff, Högalid

På Arendorffs tid

då var himmelen vid

då var stjärnorna nära att se.

Det var glädje och skratt;

blev man haffad en natt

var de’ ingenting särskilt me’ de’.

Det var uppåt, det kan jag förkunna,

fast man bodde ibland i en tunna.

Och man frös och man svalt

men man klarade allt.

De’ var ingenting särskilt me’ de’.

Nu är tillvaron hård

så på gata som gård,

så på krog som på pilsnerkafé.

Man får sitta så tyst

som ett trä och en byst:

kan ni se något särskilt i de’?

Nej, på Arendorffs tid fick man andas

och med grevar och friherrar blandas.

Var man dum i sin trut

ja, så åkte man ut:

De’ var ingenting särskilt me’ de’.

Det var lustiga år,

men med slätkammat hår

nivelleringen gjorde entré.

Och så blev det så här:

vi är lika som bär.

Kan ni se något särskilt i de’?

Folk betalar sin skatt och är snälla

fastän inte ett skvatt originella.

Nu är tillvaron platt

som en nedsutten hatt.

Ja’ ser ingenting särskilt i de’.

Ja, man lever och tär

på den kropp som man bär,

och så ligger man där ett-tu-tre.

Och så fraktas man bort

i en billig transport.

De’ är ingenting särskilt me’ de’.

Om en fågel en drill ville drilla

vid ens färd var det inte så illa,

men om prästen är skral

och drar in på sitt tal

är de’ ingenting särskilt me’ de’.


PÅ KÄLLAREN FIMMELSTÅNGEN (Från mitt ekorrhjul 1957)

På källaren Fimmelstången satt Lasse

Lucidor med sina vänner och slöade.

Sjung Lucidor, sade vännerna.

Då sjöng Lucidor:

Söka efter levande ord

— ack, möda!

Döda, bara döda ord

bär jag i mitt hjärtas jord.

Leta efter levande ord

— ack, möda!

Det var en bleken visa, sade löjtnant Storm.

Ja, svarade Lucidor.

Men nu sitter jag på tröstehus och dricker mej ett rus

som en dobblare bland dobblare och slinkor.

Här är många runda midjor, här är många runda krus

och i morron kan vi sova bakom sinkor

i finkor.

Kom så glömska med din grönska och kom läkedom

i bång

— Alla vostra, min sköna Giovanna!

För all skönhet vill jag dricka — för din pantermjuka

gång

och för sorgen som speglar kring din panna

... nej, stanna!

Jag har snickrat på en visa — en rätt undersam och fin

fast den är mej som en rebus och en gåta:

Den vill dansa som en fjäril, den vill le i melodin

men i texten vill den bitterligen gråta

— hej, gråta!

Här stannade Lucidor, sänkte lutan

och stirrade framför sej.

— Lucidor är full, den döddansaren,

sade löjtnant Storm, och föga begriper

jag hans visor. Strunt ville jag

kalla dem!

Men hon som sångaren hade kallat

för Giovanna, tjänsteflickan med

de mörka ögonen och de flinka händerna,

hon stampade sin trasiga sko i den hårda

golvbeläggningen och utropade:

Tig, du din svinabock! Vad har så du

med hans visor att göra!

Och hon fyllde Lucidors krus och

strök honom sakta över håret.

 


 

 

 
                        Copyright Nils Ferlins rättighetshavare                            ferlin_penna_tigth